*

Och här är svaret:

De Lindfeldtska är på sätt och vis mina barn, men uppenbarligen inte biologiska eftersom det hörs på namnet.

De är inte heller Andreas ungar, så det är inte barn åt det hållet heller.

De är däremot ett resultat utav en arbetsintervju jag gjorde kort efter jag hade flyttat till Stockholm.

Och nej, det var inte en arbetsintervju till person med superkrafter som kunde trolla fram barn.

Däremot var det en intervju för att bli barnflicka. På min personlighet gick jag vidare till steg 2 och fick spela in en film som skulle sändas ut i Stockholms Län för att se om det fanns någon familj som skulle kunna passa mig. Bara en dag efter intervjun ringde min chef på NANNY.NU som företaget heter. Han sa : Elina, vi har en familj som vi tror passar dig bra!

Jag svarade : Åh, skicka min film till dem så får vi se vad de säger!

Det gjorde chefen och någon vecka senare efter att filmen gått ut, ringde chefen och sa att av de barnflickor de hade presenterats för så var det mig de ville träffa. Jag tog bussen till the Lindfeldtmansion och vi språkade över en kopp kaffe..... och sen gick allt som det kunde gå.

Nu jobbar jag där 2-3 eftermiddagar/veckan och busar med lill-Lindfeldt och samtalar om viktiga saker med Stor-Lindfeldt. Det är två barn, en 9 och en 11 ! Och det är galet skoj !